Drömstart och jubel slutade med depp och besvikelse. Vi kammade noll mot Holmeja trots ett tidigt ledningsmål. Det var trötta ben. Vi var inte riktigt där.
En på förhand tuff bortamatch blev inte lättare när vi inte var beredda på att ta kampen ute på planen. När vi nu är inne på vår tredje säsong i sexan vet vi att de flesta lagen lever på sparka-spring-fotboll. Jag klandrar ingen. Har man stora pjäser som gärna inte vill springa, då ska man satsa på duellspel och skjuta sig fram till mål. Dessutom är det ett vinnande koncept om det bara är en domare på planen, som inte har koll på offside och så vidare. Det blev en dyr läropeng just den här gången eftersom vi haft turen att ha tre domare under våra år i den här serien. Men förutsättningarna är densamma för båda lagen. Hemmalaget använde det till sin fördel medan större delen av våra spelare lade onödig energi på det.
Inget av det jag nämner ovan ska skugga över deras seger. Den var rättvis. Vi gav oss själva inte en ärlig chans. Det blir väldigt svårt att vinna matcher med 2-3 spelare som är påkopplade som det kan heta på fotbollsspråk. Vi hade behövt vara fler. Tur och medstuds hade vi inte heller, men flyt är något man förtjänar. Insatsen från vår sida är inget vi kan skylla på någon eller något.
Det som började så bra. Max Dunegård slog en fin hörna som Max Mårtensson nickade i mål. Mittbackens andra strut för säsongen. Som att något hände där och då. Vi blev ängsliga och tillät dem jobba sig in i matchen. Det krävdes inte något spektakulärt. De stångade till sig en straff som gick i mål och sen ramlade de till sig en frispark som gick i mål. Fotboll kan vara enkelt. Vi valde den svåraste vägen.
Kanske låter jag gnällig. Inte meningen. Handlar nog mer om att jag vet vad killarna kan. För låt oss fokusera på det positiva. Efter fyra omgångar har vi fler poäng än säsongen -23 och lika mycket poäng som förra året. Vår säsongsinledning är inte sämre än de två tidigare säsongerna som slutade i positivt kval.
// Murre
