En på förhand tuff bortamatch skulle visa sig bli precis det vi förväntat oss.

Två lag som ville vinna – men som till slut fick nöja sig med en poäng vardera.

Strax efter slutsignalen grämde vi oss över alla de klara målchanser vi skapade, där vi borde haft bättre skärpa och varit mer effektiva. Speciellt under inledningen av andra halvlek var det mestadels spel på deras planhalva. Jag tror att deras kvitteringsmål, som kom så pass nära inpå vårt ledningsmål, var boven till att vi inte lyckades roffa åt oss alla poängen. Samtidigt, enligt mig, så var detta säsongens tuffaste match, på alla sätt och vis. Och vi var väldigt nära en bortaseger.

Kokar jag ner alla känslor och landar lite i dem, så är jag mycket stolt över killarnas slit och insats. Gislöv hade också fina lägen och är ett lag som spelar positiv fotboll med skickliga spelare. Att släppa in ett mål är inte skam, men vi borde gjort fler framåt. Okej, jag släpper det. Vi förlorade inte och det var det absolut viktigaste utifrån tabelläget. Och vi fick öva på kvalspel i förtid. Laget åkte hem med flaggan i topp.

Vårt mål kom via Andreas Nilsson. I den 36:e minuten slog han till och bjöd på fotbollsgodis. Alex spelade bollen snett inåt bakåt och Andy smällde dit en riktig pärla med högerdojan. Hans första för säsongen och frågan om inte det var hans första mål någonsin för GIF.

Målet förtjänade ett bättre öde i form av tre poäng. Men, men… 

… och bara några minuter senare hamnade vi lite snett i försvarsspelet, nästan som att vi slumrade till för en sekund. Och då small det tyvärr i egen bur. Kanske inte helt orättvist, men något slarvigt för vår del.

Känslor var det gott om och det ska fotbollen alltid innehålla tycker jag.

Nu tar vi en tränings- och matchledig vecka.

Lördagen (6/9) är vi tillbaka på Ekevallen.

// Murre